För att ni ska få en bättre inblick i Kibera och mitt besök tänker jag börja berätta lite bakgrundsfakta om Kibera.

Det som jag berättar om är bara en sida av storyn, jag berättar om de personer vi mötte och deras åsikter och upplevelser om Kibera. 

Kibera är Afrikas största slummområde, det sägs att det bor runt 2 miljoner invånare där men alla siffror är otydliga och ingen vet exakt hur många som bor i Kibera. Kibera är uppbyggt av plåtskjul och kallas även för chocolate city, då det ser ut som en gigantisk chokladkaka från himmelen. Kibera styrs av sina egna små råd, för att starta ett välgörenhetsprojekt där krävs det att man har rådets välsignese. Om man inte söker denna välsignelse händer det att byggnader etc som någon organisation försöker starta blir nedbrända. Kibera är även uppdelat i 2 delar, den ena är kallad "medelklassen" men enligt mig är det så långt ifrån medelklass som man kan komma.

 

Innan vi begav oss iväg till kibera fick vi strikta angivelser om att lämmna allt hemma, inte ta med någon väska, kamera och så lite pengar som möjligt. För att komma till Kibera var vi tvungna att åka en mattatu en liten minibuss där de hade tryckt in 15 stolar så det var så trångt att vi nästan satt i varandras knä hela resan. När vi kom fram blev vi uppmötta av en ung man som hette Ben. Ben är bror till Judy som från början har startat skolan som vi skulle besöka. Ben har en väldigt intressant historia: Ben är en otroligt duktig fotbollsspelare och har spelat i Keyas junior fotbollslandslag. Han lyckade få ett stipendium för att få spela i Kenyas fotbollslandslag men i sista sekund innan han skulle få åka drar de in hans stipendium, då de ansåg att det skulle vara en skam och rent utsagt pinsamt att låta någon från slummen spela i landslaget. Men Ben är inte bitter eller arg utan han säger "det var inte meningen att hända, jag kanske får min tur i framtiden". Istället tränar Ben ett litet barn fotbollslag i slummen och ägnar all sin tid tid att jobba med skolan.

 

När vi promenerade fram på de leriga och i princip ickebefintliga gatorna mellan plåtskjulen till skolan var det skönt att ha med sig Ben, de flesta kännde igen honom och hejjade glatt på honom när de såg honom och alla var väldigt trevliga och välkommnande mot oss. Man har aldirg sett smuts förens man har varit i slummen kan jag säga, leran på vägen var uppblandad med soppor, djurbajs och slaktavfall och under regnperioden kan det inte var trevligt att vandra fram där. Längs lervägen satt många och lagade mat som ärligt talat luktade ljuvligt och fick det att vattnas i munnen på mig. Reagge spelades även ut på hög volym ur nästan varenda liten affär. Barn sprang runt och skrattade på gatorna. På något konstigt sätt känndes det trots all smuts ganska mysigt i slummen. När vi efter en stundspromenad kom fram till skolan hamnade jag lite i chock, jag hade aldrig i mina vildaste drömmar kunnat tänkt att det skulle se ut som det gjorde. "Klassrummen" var hur små som helst så att det knappt fanns plats att röra på sig. Men barnen i skolan var hur härliga som helst, de ville sjunga sånger för oss och alla var ivriga att få tala med oss. De spred sådan glädje så att jag blev aldelles varm innombords. 

 

Många av barnen som går i skolan är föräldralösa, under 2007 var det val i Kenya som slutade i att många människor blev mördade. Särskilt i slummen, Judy berättade att slodater hade kommit till gränsen vid Kibera och öppnat skottlossning mot innvånarna. I Kenya går politikerna ut med att det är fri skolgång för alla barn vilket inte stämmer. De måste finnansiera sin egen skoluniform, betala till lärarna och i visst fall sitt eget skolmaterial och mat och detta har inte invånarna , speciellet i Kibera råd med. Så dessa barn som fick gå i Judys skola var överlyckliga, de älskade skolan och många som inte hade några föräldrar ville aldrig gå hem. Judy såg till att varje dag skulle barnen i skolan få gratis mat, ett mål på morgonen och ett mål till lunch. Många har det jobbigt hemma och Judy anser att det är omöjligt att koncentrera sig om de är hungriga så där av serverar hon mat varje dag även om barnen var lediga från skolan. Vissa månader som den här hade de dock inte pengar till mat utan bara de minsta barnen kunde få äta. Maten som de serverar är någon gröt liknandegrej och skiljer sig långt ifrån våra skolluncher. Skolan finansieras delvis genom donationer och mestadels av att Judy jobbar extra på kvällen/natten. På dag tid ägnar hon all tid åt skolan och sedan när barnen går hem går hon och jobbar. Judy är en otroligt stark ung kvinna i min mening och jag önskar att det fanns fler människor som henne på jorden. Hittills rymmer bara skolan 160 barn, men som jag nämt i ett tidigare inlägg så jobbar en av papporna som är här och adopterar med att samla in pengar till att bygga ut skolan. Så nu är bygget i fullgång så att barnen ska kunna fullfölja sin skolgång och att även fler barn ska kunna få börja på skolan.

 

I Kenya så anser de att utbildning är ALLT utan att ha gått i skolan har man inte en chans i livet och därför är det så otroligt viktigt att sånna människor som Judy finns som kan hjälpa barnen att bygga ett liv.

 

Vi fick även följa med hem till Ben och Judys hus och det var ungefär lika stort som mitt sovrum, där bodde de 5 personer. Under regn perioderna regnade det in och hela golvet översvämmades. Men trots detta är de extremt stolta över hur de bor och tacksamma för det de har. Om jag hade sagt oj stackars er som får bo så trångt hade jag nog fått en snyting. För de är nöjda och rent utav stolta med hur de har det och skulle inte vilja ändra på situationen. Judy berättade att många som lyckades jobba sig ur slummen senare i livet valde att flytta tillbaka. Detta är något jag inte kan förstå alls men de är helt enkelt stolta och nöjda med vad de har.

 

En annan sak som var lite konstig var att många av barnen i slummen ville komma fram och skaka hand med oss och ta på oss. Ben berättade att det delvis var för att se om vår färg gick att torka bort, att vi helt enkelt var mörkhyade i botten och sen sa han att de barnen som hade skakat hand med oss eller gjort high five inte skulle låta deras mamma tvätta deras händer på ett bra tag.

 

Jag är avundsjuk på de som bor i Kibera, jag önskar att jag hade samma syn på livet som de har. Att de är nöjda med det lilla de har, det mesta löser sig (hakuna matata) och att de är så stolta som de är.

 

Nu blev det ett rejält inlägg om Kibera, men hoppas att ni också kan få upp era ögon lite som jag fick när jag fick höra om situationen i Kibera. Jag lägger upp bilder i inlägget sen, men jag måste få dem från david först.