Jag tänkte blir rätt personlig här i bloggen (vilket jag kanske alltid är iof?). Men jag ska berätta om en händelse som hände mig för nästan 5 sedan och har påverkat mig ända sedan dess, men som jag på sätt och vis har fått ett avslut till nu.

 

Den 16 November 2007 var jag på en helt vanlig gymnastikträning i tyresö, jag var övertaggad och superglad som jag nästan alltid var när vi hade gymnastik. Vi skulle precis avsluta träningen men jag var så himla speedad och jag tyckte att det gick så bra så jag fortsatte att tjata på min tränare att jag bara skulle få köra en volt en gång till. Jag kommer till och med ihåg vad jag sa: jag vill bara köra en gång till snälla? Du behöver inte ens passa, jag lovar jag kommer inte skada mig. Min tränare lät mig köra och var inte särskilt beredd eftersom det var en standard volt (en väldigt enkel volt som jag alltid kör). Men när jag hoppade upp i luften och var på väg upp till maxhöjden ångrade jag mig och tänkte nej jag kör inte, sen när jag var som högst upp tänkte jag äsch jag kör ändå. Så jag startade rotationen in i volten, men sen ångrade jag mig igen. Sen efter det minns jag inte mycket mer förutom att jag ligger i groppen (en mjuk höj- och sänkbar matta, man använder inom gynastiken när man ska lära sig nya volter), jag försöker ställa mig upp men inget händer. Sen är det minneslucka igen och jag kommer ihåg att min tränare stod på kanten och ropade på mig. Sen är det minnesluckor igen och jag vaknar av att jag halft ropar jag måste spyyy, i ren reflex ska jag vända mig om till sidan för att inte sätta spyan i halsen, men inget händer utan min kropp ligger kvar. Min tränare ropar åt mig att ambulansen är påväg och att jag ska ta det lungt och andas. Sen minns jag att mina föräldrar helt plötsligt var där och efter en stund kom en ambulans med två ambulanssjukvårdare. De befarade att jag hade en allvarlig ryggskada så de kunde inte flytta på mig och inte heller komma nära mig då jag låg i den mjuka gropen, om man tog ett steg ner i den så sjönk den ner (asså tänk er en mjuk säng) så de visste inte ens hur de skulle komma fram till mig utan att ändra min ryggposition. Men efter lite fler minnesluckor kommer jag ihåg att en kille (Martin) sitter bakom mig och håller i min nacke, tittar in i mina ögon och talar lugnande med mig på bred skånska. Sen hör jag hur han talar med hans kollega och ber honom ringa in två brandstationer, då de insåg att de aldrig skulle kunna lägga mig på en spinalboard (ryggbräda som man spänner fast patienter på vid trauma fall så att inte ryggen ska röras, utan stabiliseras). Sen kommer jag inte ihåg mycket mer förutom att jag kännde en otrolig närhet och lugn från martin som stabiliserade min nacke. Helt plötsligt var det typ 5 brandmänn där. Sen kommer jag inte ihåg mycket mer förutom att martin säger, det här kommer gå bra andas och ta det lugnt bara. Men tillslut lyckades de med brandmännens hjälp att spänna fast mig på spinalboarden, jag fick alla typ av stabiliseringsskydd som fanns och blev inkörd i ambulansen, där martin höll min hand hela resan in och pratade lugnande med mig. Det var här i det här läget jag bestämde mig för att bli ambulanssjukvårdare och hjälpa andra människor så som martin hjälpte mig. Hela anledningen till att jag nu pluggar till ssk för att sedan vidareutbilda mig till ambulansen är tack vare martin.

 

Olyckan resulterade iaf i en kotkompression, känselbortfall, inskränkt rörlighet, daglig ryggsmärta än idag och en mängd läkarbesök.

Sen olyckan har jag kännt mig ärligt talat rätt tom, det är så mycket oklara saker som hände. Förut levde jag för gymnastiken, ALLA mina kompisar fanns där och vi var som en ända stor familj, men det togs ifrån mig. Jag var deprimerad en period efteråt men valde att kämpa vidare.

 

De senaste veckorna har jag kännt otroligt stor lust att hoppa av/ pausa ssk utbildningen, jag känner mig helt skoltrött och pluggmotivationen är noll. Men i förra veckan hade vi 2 dagar katastrofmedicin på SÖS, vi hade en otroligt söt kille, med superfina ögon, han var jätterolig och han talade bred skånska. Jag och mina buddies i klassen blev nog alla lite betagna av honom och dregglade en hel del på lektionerna. Men jag kännde verkligen igen den här killen men kunde inte placera honom. Sen helt plötsligt slog det mig att det var ju Martin "min" martin! Dock tänkte jag att det kan ju inte stämma vad är oddsen för det så jag var inte säker och tänkte att jag bara hittade på. Men sen började jag prata med martin om olika spinalboard fall som vi hade haft på föreläsningen, och frågade hur man gör vid ryggskadade patienter som ligger på mjukt underlag. Martin blev helt lyrisk och sa ååh ett sånt fall har jag haft en gång.... Vänta det är ju du! Säger han och pekar på mig. Han berättade att han alltid brukade hålla mig som exempel på föreläsningar när det gällde svåra ryggfall, och så sa han att han ofta tänkte på mig och hur det hade gått med mig.. Vi snackade lite grann och han kunde fylla i alla mina minnesluckor, vilket var en helt otrolig känsla. Nu när jag skriver det här blir jag alldeles skakig och varm innombords. Det känns som att jag har fått ett avslut på hela min olycka, känns som en stor sten som har lyfts från mitt bröst. Det känndes helt sjukt att stå där framför personen som har motiverat mig till att börja plugga till ambulanssjukvårdare, utan honom så hade det aldrig skett. Det bästa var att han motiverade mig igen till att plugga, han berättade lite historier och sa att det var bara att kämpa med plugget för att det är så värt det. Jag tycker det här är helt sjukt, nu har en helt främmande man motiverat mig 2 ggr i mitt liv till att kämpa för att bli ambulanssjukvårdare och det bästa var att han dök upp när jag har gått i seriösa funderingar på om jag ska hoppa av. Det är det här jag vill, så nu ska jag bara kämpa och inte ge mig förens jag står där med min sjuksköterskeexamen, intensivvårexamen och anestiexamen (jag ska göra 2 specialist utbildningar när jag är klar med sskutbildningen) och jobbar inom ambulansen förhoppningsvis i ambulanshelikoptern. Detta klara jag!

 

Väldigt random inlägg men jag vill bara dela med mig till er om min helt fantastiska upplevelse att stå öga till öga med min inspirationskälla och få ett avslut på hela olyckan. Helt sjukt!